"Sluta läs om det då"

"Varför är du så deprimerad för Norge?"

 OSV OSV OSV.

Även om jag inte läser om det vet jag att det har hänt. Det är omöjligt att lägga allting bakom sig. Det har hänt, även fast jag inte vill erkänna det för mig själv. När man har följt en händelse sen det hände och en rättegång går det bara farten att man klickar på rubriken och läser. De fick inte leva längre. 2 av offren var lika gamla som jag är nu. Det är klart man blir deprimerad. Innan 22 juli existerade var jag redan då inne i Norge. Jag älskade Norge. Drömde om att åka till Oslo. Men jag var inte lika säker längre när jag fick veta om bomben. Jag ville inte. Tänk om vi hade varit i Oslo då? Vi kanske skulle åka dit? Då kanske inte jag skulle sitta här och skriva just nu. Det är mycket som snurrar runt i mitt huvud nu. Klart man blir fundersam. Jag hade svårt att sova natten därpå jag fick veta om bomben i Oslo och massakern på Utöya. Jag låg och funderade, och framförallt var jag rädd och lite skrämd. "Tänk om han kommer hit till Sverige?", "Hur många omkom?", "Vad hände?". Det var en hel del som snurrade runt i huvudet den natten.