Innan 22 juli har jag varit lycklig. Idag känns det inte lika lyckligt. Vi får aldrig tillbaka den glädjen vi hade för ungefär 2 år sedan. Den 22 juli 2011 tog glädjen slut. Det sjönk ner till 0% och vi förlorade 77 av våra älskade bröder och systrar av en ond man, som är så kall att han är djupfryst. Det är så smärtsamt. Mitt hjärta brinner. Inte för att jag är kär. Utan av sorg och ilska. Allt i ett. Känslorna inom mig trängs ihop till en stor massa. Det är som när månen bildades. Jorden kolliderade med en annan planet och krossades i bitar. Sen trycktes allt ihop och då bildades det månen, sägs det iallafall.  Om det nu inte var hur jorden bildades. Jag kommer inte ihåg hur det där var. Men det spelar ingen roll. Det är precis så mina känslor är idag. En stor massa.

Du fattar inte vad åsikter är. Det du gjort är så j*vla idiotiskt, kallt och respektlöst. Du har skadat människor som har känslor. Vad lever vi i för värld egentligen? En grym värld där många inte vet vad en åsikt är.

Jag känner igen mig i denna låt. 

"Denna onda man får brinna där i helvetet. Han är känslokall besningslös hatisk mördare."

"Du är djävulen själv, din vidriga människa. Vad hade dessa ungdomar gjort dig?"

"De som omkom hade hela livet framför sig"

"Hemska människa"

"Du borde plågas öppet"

"Det du gjort är oförlåtligt"

"Sluta läs om det då"

"Varför är du så deprimerad för Norge?"

 OSV OSV OSV.

Även om jag inte läser om det vet jag att det har hänt. Det är omöjligt att lägga allting bakom sig. Det har hänt, även fast jag inte vill erkänna det för mig själv. När man har följt en händelse sen det hände och en rättegång går det bara farten att man klickar på rubriken och läser. De fick inte leva längre. 2 av offren var lika gamla som jag är nu. Det är klart man blir deprimerad. Innan 22 juli existerade var jag redan då inne i Norge. Jag älskade Norge. Drömde om att åka till Oslo. Men jag var inte lika säker längre när jag fick veta om bomben. Jag ville inte. Tänk om vi hade varit i Oslo då? Vi kanske skulle åka dit? Då kanske inte jag skulle sitta här och skriva just nu. Det är mycket som snurrar runt i mitt huvud nu. Klart man blir fundersam. Jag hade svårt att sova natten därpå jag fick veta om bomben i Oslo och massakern på Utöya. Jag låg och funderade, och framförallt var jag rädd och lite skrämd. "Tänk om han kommer hit till Sverige?", "Hur många omkom?", "Vad hände?". Det var en hel del som snurrade runt i huvudet den natten. 

( Bild tagen från tumblr/google )

Ska försöka att prova med att vara glad nu när det snart är jul. Det är ju inte roligt att läsa en blogg om en tjej som är helt förstörd. Iallafall inte nu när det snart är jul. Men även om jag ler finns sorgen inom mig kvar. Den kommer alltid finnas där. Det går inte att förklara egentligen. Det går inte att förklara hur ont det verkligen gör. Om du undrar varför jag är så nedstämd så har jag skrivit det i presentationen. Visst, jag ler och skrattar i skolan varje dag. Men det finns en klump inom mig. En klump som inte kan försvinna. Den där jävla idioten som förstörde många. Han förtjänar inte 3 rum. Han ska ha en stol. Det är det ända han ska ha. Där ska han sitta och ha tråkigt. Det är fan rätt åt honom. Skiter väl jag i om han får tråkigt. En stol eller ingenting alls. Han får sova på golvet om han blir trött. Det är inget jag plågas för. Jag säger 3 ord. Dra åt helvete.