Efter 22 juli har jag varit deprimerad. Det känns inte verkligt. Att det verkligen har hänt. Det var vid 19-tiden den 22 juli 2011 jag fick veta nyheten. Jag var hos min syster och hennes kille. Han satte sig vid datorn och gick in på aftonbladet. Efter en stund ropade han "Det har varit en bomb i Oslo!". Det tvärstannade i mitt huvud och tankar snurrade runt. Jag förställde mig kaoset på gatorna. Jag såg framför mig en förstörd byggnad och en gata som var helt förstörd. Jag såg framför mig hur det såg ut. När vi hade fikat och pratat färdigt åkte vi hem. Jag gick direkt in på Aftonbladet och såg det. "En kraftig bomb i Oslo." Jag läste artikeln och såg videon. Det var totalt kaos. Byggnader var förstörda. En bomb. I OSLO!? Jag älskade och älskar Norge. Mitt favoritland. Lilla fredliga gulliga Norge. Våra bröder och systrar. Ända sen dess har jag följt hela händelsen. Jag vet vad offren hette, vart de befann sig, hur gärningsmannen var som barn osv. Jag kan om Utöya. Paradisets ö som blev ett helvete. Jag läste ut "Jag lever, pappa" på bara några dagar. Mina dagar går upp och ner. Årsdagen var den svåraste dagen. Jag såg på minnesceremonin hela dagen och ett ljus var tänt. En dag ska jag köpa en ros, åka till Utöya och lägga den där. Jag vill inte gå på ön. Men jag vill se Utöya. Jag vill lägga rosen vid minnesstenen. Jag vill visa att jag bryr mig. Jag bryr mig väldigt mycket och mår lika dåligt som anhöriga. Jag mår dåligt men jag försöker vara stark. Men det går inte. För det är tungt. Om det aldrig hade hänt skulle min glädje finnas kvar. Jag ler och skrattar varje dag. Men inombords är jag förstörd. Älskade Norge har brustit i tårar. Jag tappade en del av mitt liv den 22 juli 2011. Jag tappade mitt mod och min glädje. Allt brast i bitar.   Vi ska inte hata han som gjorde detta. Vi ska bara glömma honom. Vi glömmer att han finns och vi glömmer hans namn.